Något om Torparna m.m.
Torparna och backstugesittarna voro ofta ganska rättslösa och beroende av markägarens beslut och skrivna kontrakt, men många av dessa människor kunde varken läsa eller skriva. På en del gamla kontrakt står torparnas namnteckningar ofta med h.å.p. det vill säga, med hand på pennan.
Det räknades som något av en välgärning när någon fick lov att bygga sig en bostad på utmarkerna, men det fick ej vara för nära bondens gård.
När man ser på utmarkskartorna är torpen ofta placerade vid den mest avlägsna gränsen. Marken där torpet fick byggas var ofta mycket dålig, mest mjäla och stenbunden mark. Man kan knappast begripa vad dessa människor levde av. Ibland kunde de odla en liten jordbit, där de kunde så korn till välling och när man odlat lite mer, kunde man kanske sätta potatis. Men då kanske markägaren ansåg att torpet fått större värde och krävde flera dagsverken för detta.
För att få litet mer pengar till mat gjorde man dagsverken även på andra gårdar när man kunde. Men vissa torpare hade något yrke, t.ex. snickare, skräddare, skomakare eller murare och dessa kunde kanske då få några ören mer per dag i betalning.
Kvinnorna fingo också göra dagsverken hos bönderna, i synnerhet när dessa behövde hjälp vid slakt, tvätt, eller i skörden. Kvinnorna spann och vävde ull och lin samt handstickade. Det fanns också män som vävde, t.ex. Karl Pehrsson på Bisterås, och ibland kunde de hjälpa till att ”spelta” d.v.s. spola garnet. På en del torp hade man några får som gav ull till strumpor, vantar och andra plagg.
De små torpen låg ofta avlägset i markerna och ofta fanns det ej andra vägar dit, än de torparfolket själva hade trampat genom skogen. Man fick bära på ryggen vad man behövde. Kvinnorna i torpen som hämtade garn hos förläggarna och bar lärftstyckena tillbaka, ibland miltals, hade det ej lätt. Kvinnorna behövde själva gå för att få vävbeskrivningar hos förläggarna.
När det var särskilt tunga bördor och många garnbuntar att hämta, så fick kanske männen gå. Men det var risk med detta, ty det fanns gästgivargårdar efter vägarna och männen lockades av detta och kunde göra av med pengarna. Det var också ofta så, att var det någon särskilt skicklig väverska, så fick ofta denna väva upp nya tygmönster till förläggaren och fick kanske för detta arbete något öre extra per aln.
Knektens årliga lön var på 1680 – 1730-talet 20 daler kopparmynt samt en släpklädnad (ytterkappa) och ett torp att bebo och bruka mellan de olika tjänstgöringstiderna. Rotebönderna voro skyldiga att hjälpa knekten med vårbruk och sådd samt även på hösten med skörden, ärgning (plöjning) m.m.
Knekten hade även rättighet att hos rotebönderna dagarna före jul avhämta s.k. julakost, bestående av en julakaka, någon korv och ett fläsk eller köttstycke. Han undfägnades också ibland med mat och brännvin. Det sistnämnda ofta så rikligt att han fick bäras eller skjutsas hem.